det sanna skrev var ju sant ..

man börjar skära sej eftersom man vill få ut smärtan , ''på riktigt'' .

för det gör så ont , när man har en klump i halsen , magont , ångest och gråt , så man löser det genom att känna smärta .. på ett ungefär .

det finns vissa som gör det för att straffa sej själva , för att det var/ är deras fel , och det finns andra som gör det för att må bättre efter en depresion .

att skära sej är som att tröstäta , man blir glad för en stund , man slipper problemen för en stund , så har jag alltid sagt ..

man kan ha problem som liten , famljegräl , dålig uppfostring , kärlek , vänner , ah .. allt , det kan få en att börja skära sej , röka eller ta droger [ okej det ingår alltså i ämnet nudå ... ]

nejmen , när jag började visste jag redan att några av mina vänner gjorde det . ungefär 3 stycken . jag var helt emot att skära sej , och fick damp när jag hörde att någon av mina vänner gjorde det [ självklart ] , men sedan när jag började visste jag hur det kändes .. och jag visste hur de kände sej , hur de ville få sej själva att må bra för en stund , och vara stolta ... så jag ba , klagade inte mera .. utan typ , pushade dem ? asså ah .. låter som en hemsk människa , hah ...

men det var nog en del av det jag kände då , nu är jag emot att skära sej igen , även fast jag gör det ...

men iallafall så började jag också av kärleken .. och lite över familjen.

det var mycket gräl hemma , jag fick ingen frihet lixom , och dedär me k'rleken så hade jag gillat en i ett år .. så ah , jag tänkte snabbt tanken att skära mej , att få se om jag mådde bättre efteråt , som de kompisar jag hade sa att det gjorde , och vissa andra . korkat eller ?! ja.

men ah , sedan så mådda jag mycket bättre , men .. bara för en stund . jag ristade in initsialerna (!?) av han som jag gillade på min handled , och det satt kvar där , jag var orolig att det skulle försvinna , så jag tryckte hårdare och hårdare , vilket inte var så smart .

jag var nöjd , över mina ärr när jag skar mej för första gången kommer jag ihåg , jag kollade på dem länge och log , och ah .. stolt över att jag iallfall klarade av en sak i mitt liv ..

jag började skära mej mer , och mer . det slutade aldrig ..

jag mådde dåligare oftare , det blev som en vana , att varje kväll .. få ångest , sätta på lugna låtar , och gråta . varje kväll kommer jag ihåg att det var , varje jävla liten kväll ...

sedan började jag ju träffa folks på nätet , och det var bra för en stund, för de hjälpte mej .

sedan blev det en massa knas och jag fick tillbaka den ångest som jag så gärna ville ha bort .

jag fortsatte då .

och sommaren 2010 fick jag reda på att killen jag gillade gillade mej också , och det hade han gjort ett tag , men grejen var den att jag inte gillade honom längre ... tur eller vad säger ni ?

mitt ärr efter hand initsialer var kvar , det gick inte  bort , och jag fruktade att det skulle vara kvar där hela livet , som det nog skulle var't . så efter en tid , bestämde jag mej för att skära på initsialerna , för ni vet , initsialerna syntes tydligt om jag var ute i tshirt eller linne , så alla kunde se , inklusive han ... och det skulle ju inte vara så bra ?

iallafall , jag fick förska ett tag innan det gick bort , sedan var det inget mer med det .

tiden rullade på , och jag fortsatte , på handlederna.

min mamma upptäckte rakbladen , jag hade gömt dem för dåligt .

hon började tillochmed gråta när hon snackade med mej om vad jag höll på med , och hon ville inte mista ett barn till .

jag lovade henne , att inte göra om det .. men det löftet höll inte länge .

min mamma kollade mina handleder varje dag , hon berättade sedan för min pappa och allt blev klfgklfd .

jag visste att det skulle bli kaos om hon såg mer sår på handlederna, så jag började skära mej längre upp på armarna , på benen och på fötterna .

de märkte inget .

efter en tid slutade de bry sej , jag hade börjat på handlederna igen , och de såg det . men sa inget mer , och de ville inteh eller skicka in mej till såndär psyki..ah , något , eller ah .. jag vet inte , men de gjorde det aldrig iallafall .

mina vänner .. ah , de stöttade mej i det jag gjorde , jag kommer inte ihåg en person som sagt emot mej , förutom en eller två som klagade lite då ochdå . folk frågade vad som hade hänt med mina armar , jag kommer ihåg när min bror frågade det och skrattade .. då höll jag bara tyst , jag blev då generad och ville inte svara , så jag var tyst . jag hatade mina ärr , och jag gör det mycket nu också .

på benen syns dem tydligt , men inte på armarna och handlederna , jag hoppas att de tonar bort med tiden som går .. även om de går segt .

det var lite av det som har hänt mej .

jag tror hela min familj och släkt vet att jag skär mej , men ah .

jag mår fortfarande dåligt , men inte lika mycket som förut . depresionernahåller på att komma tillbaka känner jag , men jag hoppas inte jag släpper taget och låter det flöda . för jag vill inte ...

inte för den personen , för jag vet att han inte vill det .

och jag kommer också inte heller sluta med det , jag vet att jag aldrig kommer det , och jag är ärlig och erkänner det . för när jag är deprimerad , vill jag bara få över smärtan , det är allt jag vill . så ah .

thats all.

nu vet ni en del , dodododo .

/ sandra aka danielle