det sanna skrev var ju sant ..

man börjar skära sej eftersom man vill få ut smärtan , ''på riktigt'' .

för det gör så ont , när man har en klump i halsen , magont , ångest och gråt , så man löser det genom att känna smärta .. på ett ungefär .

det finns vissa som gör det för att straffa sej själva , för att det var/ är deras fel , och det finns andra som gör det för att må bättre efter en depresion .

att skära sej är som att tröstäta , man blir glad för en stund , man slipper problemen för en stund , så har jag alltid sagt ..

man kan ha problem som liten , famljegräl , dålig uppfostring , kärlek , vänner , ah .. allt , det kan få en att börja skära sej , röka eller ta droger [ okej det ingår alltså i ämnet nudå ... ]

nejmen , när jag började visste jag redan att några av mina vänner gjorde det . ungefär 3 stycken . jag var helt emot att skära sej , och fick damp när jag hörde att någon av mina vänner gjorde det [ självklart ] , men sedan när jag började visste jag hur det kändes .. och jag visste hur de kände sej , hur de ville få sej själva att må bra för en stund , och vara stolta ... så jag ba , klagade inte mera .. utan typ , pushade dem ? asså ah .. låter som en hemsk människa , hah ...

men det var nog en del av det jag kände då , nu är jag emot att skära sej igen , även fast jag gör det ...

men iallafall så började jag också av kärleken .. och lite över familjen.

det var mycket gräl hemma , jag fick ingen frihet lixom , och dedär me k'rleken så hade jag gillat en i ett år .. så ah , jag tänkte snabbt tanken att skära mej , att få se om jag mådde bättre efteråt , som de kompisar jag hade sa att det gjorde , och vissa andra . korkat eller ?! ja.

men ah , sedan så mådda jag mycket bättre , men .. bara för en stund . jag ristade in initsialerna (!?) av han som jag gillade på min handled , och det satt kvar där , jag var orolig att det skulle försvinna , så jag tryckte hårdare och hårdare , vilket inte var så smart .

jag var nöjd , över mina ärr när jag skar mej för första gången kommer jag ihåg , jag kollade på dem länge och log , och ah .. stolt över att jag iallfall klarade av en sak i mitt liv ..

jag började skära mej mer , och mer . det slutade aldrig ..

jag mådde dåligare oftare , det blev som en vana , att varje kväll .. få ångest , sätta på lugna låtar , och gråta . varje kväll kommer jag ihåg att det var , varje jävla liten kväll ...

sedan började jag ju träffa folks på nätet , och det var bra för en stund, för de hjälpte mej .

sedan blev det en massa knas och jag fick tillbaka den ångest som jag så gärna ville ha bort .

jag fortsatte då .

och sommaren 2010 fick jag reda på att killen jag gillade gillade mej också , och det hade han gjort ett tag , men grejen var den att jag inte gillade honom längre ... tur eller vad säger ni ?

mitt ärr efter hand initsialer var kvar , det gick inte  bort , och jag fruktade att det skulle vara kvar där hela livet , som det nog skulle var't . så efter en tid , bestämde jag mej för att skära på initsialerna , för ni vet , initsialerna syntes tydligt om jag var ute i tshirt eller linne , så alla kunde se , inklusive han ... och det skulle ju inte vara så bra ?

iallafall , jag fick förska ett tag innan det gick bort , sedan var det inget mer med det .

tiden rullade på , och jag fortsatte , på handlederna.

min mamma upptäckte rakbladen , jag hade gömt dem för dåligt .

hon började tillochmed gråta när hon snackade med mej om vad jag höll på med , och hon ville inte mista ett barn till .

jag lovade henne , att inte göra om det .. men det löftet höll inte länge .

min mamma kollade mina handleder varje dag , hon berättade sedan för min pappa och allt blev klfgklfd .

jag visste att det skulle bli kaos om hon såg mer sår på handlederna, så jag började skära mej längre upp på armarna , på benen och på fötterna .

de märkte inget .

efter en tid slutade de bry sej , jag hade börjat på handlederna igen , och de såg det . men sa inget mer , och de ville inteh eller skicka in mej till såndär psyki..ah , något , eller ah .. jag vet inte , men de gjorde det aldrig iallafall .

mina vänner .. ah , de stöttade mej i det jag gjorde , jag kommer inte ihåg en person som sagt emot mej , förutom en eller två som klagade lite då ochdå . folk frågade vad som hade hänt med mina armar , jag kommer ihåg när min bror frågade det och skrattade .. då höll jag bara tyst , jag blev då generad och ville inte svara , så jag var tyst . jag hatade mina ärr , och jag gör det mycket nu också .

på benen syns dem tydligt , men inte på armarna och handlederna , jag hoppas att de tonar bort med tiden som går .. även om de går segt .

det var lite av det som har hänt mej .

jag tror hela min familj och släkt vet att jag skär mej , men ah .

jag mår fortfarande dåligt , men inte lika mycket som förut . depresionernahåller på att komma tillbaka känner jag , men jag hoppas inte jag släpper taget och låter det flöda . för jag vill inte ...

inte för den personen , för jag vet att han inte vill det .

och jag kommer också inte heller sluta med det , jag vet att jag aldrig kommer det , och jag är ärlig och erkänner det . för när jag är deprimerad , vill jag bara få över smärtan , det är allt jag vill . så ah .

thats all.

nu vet ni en del , dodododo .

/ sandra aka danielle

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gråter och jag vet inte vad som har hänt? Vad är rätt & vad är fel? Bråkar vi? Eller är jag bara allmänt efterbliven som alltid? Så många frågor, så lite svar. Men en sak vet jag. Jag älskar dig, gumman. ...

En stor fråga här i världen är varför man skär sig? Varföf ens tänka tanken att skada sig själv ? Att bryta mot en lag ? Ja, varför vara så himla dum nog att göra det ? Men vad tror ni, vad tror ni ? Varför börjar man, ja varför ? Det är ...

en hård knut i magen ett djupt andetag en kropp som skakar och ögon som tåras det är precis så så det känns när man ger upp hoppet. - varit glad så längetatt emot så mycket skitvet ni jag orkar inte ha leendet merdet har nått ...

... för jag glömmer aldrig .